Det innebar att jag fick gå tillbaka mot Norrtälje ungefär 2 km. för jag skulle besöka en väninna innan jag gick hem.
Hur som helst, när vi skulle hem märkte jag på Kirsi att hon satt upp farten för mycket, jag fick ropa tillbaka henne både två och tre gånger, hon kommer ända fram till mig dom gånger jag ropar på henne. När hon är vid min sida vänder jag ryggen åt henne för att kolla in varför Frost dröjer, han har fullt sjå med att ligga på rygg i hästskit, lite tur har jag för det är 10 grader kallt. När jag då vänder mig tillbaka är Kirsi borta!! Hon har sprungit upp på den väg som vi blev avsläppta på, det ser jag eftersom banvallen vi skulle fortsätta på är helt rak så långt ögat ser.
Jag ropar ett par gånger till, men ingen kirsi. Nu blir jag riktigt orolig, för håller hon den farten som hon brukar är hon snart uppe på landsvägen.
Ringer Olle som kan åka och möta henne, jag hoppas på det.
När det gått ungefär 20 minuter kommer ett par skoteråkare som jag stannar för att få bekräftat att hon inte sprungit rakt fram, det hade hon inte.
Några minuter senare möter vi Olle,men han har inte sett skymten av henne.
Vi sätter in Quattro och Frost i bilen och åker hemåt i fall Olle missat henne. Nu tänker jag att har hon inte blivit påkörd, är det någon som har tagit henne. Hon är så otroligt godmodig och tycker om alla människor, och hon är totalt biltokig.
Det är bara att sitta kvar bakom ratten, öppna bildörren och locka på henne så hoppar hon in.
Två kilometer från oss ligger en hästgård, när vi närmar oss den ser jag att det står en kille där som står och ser sig omkring, så jag säger till Olle att köra in på gården. jag ser på än gång att Kirsi sitter i hans bil, vilken lättnad man blir så glad att hon är oskadd.
Den här killen hade kommit på landsvägen i samma stund som Kirsi hade kommit upp på den, han sa att hon letade efter något, sökte på marken och såg sig omkring omvartannat. Han visslade till och sa till henne att hoppa in i bilen, vilket hon gjorde. Va vad det jag sa.
Så här tror jag att det gick till. Kirsi missade att vi skulle gå rakt fram, hon trodde vi skulle tillbaks till bilen,
När vi är ute och reser och gör stopp för rastning av hundarna och oss själva, går man ofta en bit och sen vänder, jag vet inte varför, men i samma stund som vi vänder är Kirsi vid bilen på två röda, och då är ingen kvar i bilen utan vi har gått iväg tillsammans. Det är Kirsi i ett nötskal det.
Nu är man ju lyckligt lottad att det gick så här bra, och att man ska tänka på att även den lydigaste hunden, om tillfälle ges, tar egna beslut.
Den omtalade banvallen en solig dag i mars.
På promenad i Norrtälje 20 mars, med Maj-Britt och hennes Chibor , Ella 11veckor och Noa 3 år
Så här ser det ut hos oss på kvällarna,Frost gillar verkligen Kirsi
0